Θερμα συγχαρητηρια κ. Γιοφκο. Αυτο που κανατε εσεις μεσω της σελιδας σας αρκει για να σπασει την φουσκα περι οργανωμενου ελληνισμου. Οι διαφορες γιαφκες δεν ηταν και δεν μπορει να ειναι ο οργανομενος ελληνισμος. Οργανομενος Ελληνισμος ειναι εκεινος που εκπροσωπειται μεσω της ΕΠΣΣ Τα αλλα ειναι υπολειματα του παρελθοντος. Βρωμικα και μολισματικα.
Auth h dhmoskopish mou edwse apanthseis gia to ti vlepw kai diavazw sta diafora blogg.
Nai ta diavazw ola. Kai ta men kai ta de.
Exw anaferei tis skepseis mou se ena gnwsto gia thn symberifora orismenwn atomwn kai pou gia mia akomh fora epalithevontai oi skepseis tou megalou filosofou Friedrich Nietzsche.
…
Slavupproret inom moralen börjar alltså med att ressentimentet självt blir skapande och föder värden till världen – ressentimentet hos sådana varelser som förmenats den omedelebara reaktionen, nämligen handlandet, och som har möjlighet att hålla sig skadelösa endast genom en imaginär hämnd.
Medan all förnäm moral växer ur ett triumferande ja till sig själv, säger slavmoralen från början nej till varje utanför, varje ‘annorlunda’, varje ‘icke jag’; och detta nej är det som är dess skapande gärning.
…
Slavmoralen behöver nämligen, för att överhuvudtaget kunna uppstå, i första hand en mot- och utanvärld; den behöver, fysiologiskt uttryckt, yttre retningar för att överhuvudtaget reagera – dess aktion är i grunden en reaktion.
…
Att lammen retar sig på den stora rovfågeln, det förvånar väl ingen. Men darför har man inte rätt att förtänka den stora rovfågeln att den då och då hämtar sig ett eller annat lamm. Och om lammen sins emellan anser att den stora rovfågeln är ett odjur och att den som är rovfågel så litet som möjligt, som är rovfågelns motsats, d. v. s. ett lamm, är ‘god’ – nå, så finns väl ingenting att invända mot detta proklamerande av ett ideal. Fast troligt är väl att den stora rovfågeln kommer att snegla lite hånfullt på de små lammen och svara: ‘Vi är inte det minsta stötta på er, små lamm – tvärtom, vi älskar er! Ingenting smakar ju så bra som ett litet lamm!’
Att begära att styrkan inte skall yttra sig som styrka, att den inte skall vara en vilja att besegra, att slå ner, att göra sig till Herre över andra, att den inte skall vara längtan efter fiender, motstånd, triumf – det är lika oförnuftigt som att begära av svagheten att den skall yttra sig som styrka.
En viss kvantitet styrka är en exakt lika stor kvantitet drift, vilja handlande – rättare sagt, det är ingenting annat än denna drift, vilja, handlingslust.
Vgalte monoi sas ta symberasmata gia ta yponooumena.
konstantinos Giofkos
2009/04/09
Για να ψηφήσετε 2 φορές, μην προσπαθείτε… απλά δεν γίνετε !
Γιαννης Καστρινακης
2009/04/10
Θερμα συγχαρητηρια κ. Γιοφκο. Αυτο που κανατε εσεις μεσω της σελιδας σας αρκει για να σπασει την φουσκα περι οργανωμενου ελληνισμου. Οι διαφορες γιαφκες δεν ηταν και δεν μπορει να ειναι ο οργανομενος ελληνισμος. Οργανομενος Ελληνισμος ειναι εκεινος που εκπροσωπειται μεσω της ΕΠΣΣ Τα αλλα ειναι υπολειματα του παρελθοντος. Βρωμικα και μολισματικα.
Periklis Karolidis
2009/04/16
Auth h dhmoskopish mou edwse apanthseis gia to ti vlepw kai diavazw sta diafora blogg.
Nai ta diavazw ola. Kai ta men kai ta de.
Exw anaferei tis skepseis mou se ena gnwsto gia thn symberifora orismenwn atomwn kai pou gia mia akomh fora epalithevontai oi skepseis tou megalou filosofou Friedrich Nietzsche.
…
Slavupproret inom moralen börjar alltså med att ressentimentet självt blir skapande och föder värden till världen – ressentimentet hos sådana varelser som förmenats den omedelebara reaktionen, nämligen handlandet, och som har möjlighet att hålla sig skadelösa endast genom en imaginär hämnd.
Medan all förnäm moral växer ur ett triumferande ja till sig själv, säger slavmoralen från början nej till varje utanför, varje ‘annorlunda’, varje ‘icke jag’; och detta nej är det som är dess skapande gärning.
…
Slavmoralen behöver nämligen, för att överhuvudtaget kunna uppstå, i första hand en mot- och utanvärld; den behöver, fysiologiskt uttryckt, yttre retningar för att överhuvudtaget reagera – dess aktion är i grunden en reaktion.
…
Att lammen retar sig på den stora rovfågeln, det förvånar väl ingen. Men darför har man inte rätt att förtänka den stora rovfågeln att den då och då hämtar sig ett eller annat lamm. Och om lammen sins emellan anser att den stora rovfågeln är ett odjur och att den som är rovfågel så litet som möjligt, som är rovfågelns motsats, d. v. s. ett lamm, är ‘god’ – nå, så finns väl ingenting att invända mot detta proklamerande av ett ideal. Fast troligt är väl att den stora rovfågeln kommer att snegla lite hånfullt på de små lammen och svara: ‘Vi är inte det minsta stötta på er, små lamm – tvärtom, vi älskar er! Ingenting smakar ju så bra som ett litet lamm!’
Att begära att styrkan inte skall yttra sig som styrka, att den inte skall vara en vilja att besegra, att slå ner, att göra sig till Herre över andra, att den inte skall vara längtan efter fiender, motstånd, triumf – det är lika oförnuftigt som att begära av svagheten att den skall yttra sig som styrka.
En viss kvantitet styrka är en exakt lika stor kvantitet drift, vilja handlande – rättare sagt, det är ingenting annat än denna drift, vilja, handlingslust.
Vgalte monoi sas ta symberasmata gia ta yponooumena.
Filika
Periklis