Antikens övermänniskor

Spartas elitarmé var fruktad och beundrad

Spartanerna gjorde allt för att avla fram den fulländade krigarrasen.
Svaga spädbarn dödades och när en spartansk pojke fyllde sju år skickades han på militärskola och kom aldrig hem igen. På schemat stod stryk, svält och att mörda slavar. Den hårda utbildningen skapade en armé som under 400 år dominerade över alla andra grekiska stadsstater.

När en spartansk pojke fyl lde sju år skickades han hemifrån. Gossen internerades på en kasern med sina nya klasskamrater och hans liv var helt i händerna på staten som stod för uppfostran, fysisk och militär träning samt boklig utbildning. Det var ett krav att den lille pojken skulle glömma sin familj och i all framtid bara ha statens och samhällets välbefinnande för ögonen – han skulle ändå aldrig mer få bo med sin familj. Villkorslös lojalitet gentemot klasskamraterna och kritiklös trohet mot landet Sparta var absoluta krav. Om pojken klarade sig bra i skolan var han färdigutbildad när han fyllde 18 år. Om det inte gick bra blev han utkastad och fick leva resten av sitt liv som en utstött förlorare på botten av spartanernas militäriska samhälle, utan hus, mark och familj.

Spartanerna fruktade uppror

Staden Sparta låg i regionen Lakonien på södra Peloponnesos i Grekland och existerade från cirka 800 f.Kr. till 371 f.Kr. Riket hade en yta på omkring 8.000 km2 – något mindre än Skåne – och själva staden Sparta bestod av fyra byar som låg tätt intill varandra. Det spartanska folket var inte stort. År 600 f.Kr. var de cirka 10.000 stycken, och 200 år
senare inte fler än 8.000. När de sista spartanska krigarna led sitt slutgiltiga nederlag mot staden Thebe år 371 f.Kr. kunde bara 1.200 män med stolthet kalla sig spartaner.
Under långa perioder var Sparta den mest inflytelserika stadsstaten i Grekland – mäktigare än Athen och Thebe. Sparta var regionens politiska centrum och dess råa krigare lade under sig alla byar i närheten.

Det statsstyrda apartheid-systemet med en liten mäktig överklass höll en stor maktlös underklass som slavar med hjälp av våld och terror. Landsbygdsbefolkningen i de erövrade områdena berövades alla sina rättigheter och blev i praktiken livegna bönder – så kallade heloter. Deras egendomar tillföll den spartanska staten som delade ut den till sina egna medborgare, medan de tidigare ägarna tvingades arbeta gratis.
Det jorden gav tillföll den spartanske herren. Och med tio gånger så många heloter som spartaner var risken för organiserat uppror överhängande, vilket bara gjorde behovet av en välorganiserad och effektiv armé ännu större.

Rädslan för uppror var så stor att spartanerna varje år officiellt förklarade krig mot heloterna och därmed satte en konstant press på varje försök till uppror. Staten hade alltid sina styrkor i högsta beredskap.

Svaga spädbarn mördades
Dåtidens och kanske historiens mest brutala skola, uppfostrade alla friska pojkar till att inse det ”naturliga och förnuftiga” i statens hårda framfart. De andra grekiska stadsstaterna tyckte att spartanerna var skvatt galna och  fanatiska.
Men samtidigt beundrade och fruktade man dem för deras skicklig het som krigare. De var samtidens bästa soldater, som enligt berättelserna oförskräckta gick i döden med ett leende på läpparna. För dem var lydnad, tapperhet och självuppoffring de största dygderna och ett enskilt människoliv saknade betydelse i förhållande till gemenskapen. Var och en skulle vara beredd att offra sig för staten och samhället. Det fick de lära sig i skolan.

Redan vid födseln svävade en spartansk pojke i livsfara. Det nyfödda barnet undersöktes av en kommitté av äldre män som bedömde om han var frisk och sund. Om pojken var klen, vanskapt, döv, blind eller handikappad på annat sätt, bars barnet upp på en klippa varifrån han kastades ned eller också lämnades han på Taygetosberget för att dö. Samhället hade ingen plats för svaga gener. Bara de starka fick leva och föra släktet vidare.

Om kommittén godkände ett spartanskt gossebarn, uppfostrades han av sin familj till sju års ålder. Därefter övertog staten uppfostran. Han skickades till en internatskola som bäst kan liknas vid en kasern. Han lärde sig bl.a. att skriva, jaga och att uppföra sig väl. Dans och sång stod på schemat så att han senare skulle kunna imponera på de unga kvinnorna och gifta sig.

Pojkarna styrketränade, brottades, tränade gymnastik och exercerade. Träningen försiggick utan sandaler så att fötterna blev härdade vid tidig ålder. De lärde sig också att äta både enkla och sparsamma måltider – härav uttrycket ”att leva spartanskt”. Därigenom lärde de sig vad hunger och törst innebar och kunde senare i livet klara sig i svåra tider under belägringar och fälttåg.

Krigskonst krävde disciplin

Exercis var en viktig del av den spartanska militärträningen. De spartanska pojkarna skulle lära sig att strida i formationer med stora runda sköldar, långa spjut och korta svärd.
En formation bestod av åtta led på djupet och det främsta bildade en sköldmur. Hälften av en sköld täckte soldatens
vänstra sida av kroppen, medan sköldens andra hälft täckte höger arm och skuldra på mannen intill. Formationen skulle hindra motståndarna från att bryta igenom och på kommandot ”framåt marsch” spetsades fienden på de långa spjuten. Det korta svärdet skulle främst användas till att sticka ihjäl sårade eller utmattade fiender när formationerna marscherade fram över slagfältet. Svärdet användes också när det mot förväntan uppstod närkamper.

Denna stridsteknik krävde ordning och disciplin eftersom de många soldaterna skulle förflytta sig i samlad trupp,
styrd av en officer. Det fick absolut inte bli oordning i leden eller uppstå tvekan eller panik, något som annars lätt
kunde hända när stora grupper av soldater drabbade samman på slagfältet.

Hela skolsystemet var uppbyggt kring denna form av krigföring, som spartanerna var de första att utveckla till yttersta perfektion. Senare inspirerades den makedonske erövraren Alexander den store av spartansk krigskonst, och ännu senare vidareutvecklades tekniken av romarna när de erövrade världen från Persien till Britannien.

Tunna vinterkläder och för lite mat

När eleven fyllde 12 år betraktades han som en ”ung man” – en ”meirakion”. Träningen intensifierades, sandalerna var inte längre tillåtna utanför lektionerna och håret klipptes kort så att ingen skulle tvivla på hans status.

Det enda tillåtna plagget var nu en tunn kappa som såväl dag och natt som sommar och vinter skulle skydda mot väder och vind. Vare sig frost, regn eller snöstorm gav dispens för varmare kläder. De kalla nätterna tillbringades under usla förhållanden i primitiva baracker där pojkarna sov tätt ihop på enkla madrasser fyllda med ett tunt lager halm. På vintern kunde det någon enstaka gång vara tillåtet att blanda dun från tistlar i den torra halmen.

Den unge eleven fann ingen tröst i de enkla måltiderna som var både små och oaptitliga. Kosten gav precis så mycket näring som krävdes för de utmattande övningarna. Spartanerna ansåg att pojkar som förblev magra skulle växa desto mer på höjden, vilket gav längre räckvidd med både svärd och spjut. Det var dock accepterat att eleverna stal mat  utanför skolans om råde och därmed förbättrade sin förmåga att överleva gömda långt bakom fiendens linjer.

En spartansk skolklass var i praktiken en avdelning barnsoldater som leddes av en ephor – en herde. Ephoren var en ung, nyutbildad soldat som var såväl lärare och instruktör som officer.

Lärarna hade sex med eleverna

Dessutom fick varje 12-åring en egen personlig mentor som tog ansvar för den fortsatta utbildningen. Om pojken till exempel skrek under en smärtsam brottningsmatch, var det mentorn som bestraffades med stryk. Mentorn var dessutom skyldig att ha sex med sin elev. Spartanerna levde liksom andra greker i en utpräglat homosexuell kultur där känslomässiga och sexuella förhållanden mellan män var mer regel än undantag. Förhållandet mellan elev och mentor betraktades som sexualundervisning och ett led i utbildningen inom sociala färdigheter.

Spartanerna uppfattade inte dessa förhållanden som kränkande, utan som högst naturliga och nödvändiga led i den militära träningen. Spartanerna menade att soldaterna stöttade varandra och kämpade bättre om de hade
sexuella och därmed känslomässiga relationer.

Olagligt att vara ungkarl

När en pojke fyllde 18 år och hade klarat alla prov var han en fullvärdig krigare. Han blev då medlem i en soldat klubb. Resten av livet hade han bara två uppgifter. Den första var att vara krigare, den andra var att gifta sig med en spartansk kvinna och få barn, så att nya fullblodsspartaner med starka gener kunde växa upp och tryggt föra den stolta staten genom framtidens alla faror.

Det ansågs vara ett oförlåtligt brott att förbli ungkarl. Om en man inte var gift vid en viss ålder blev han dömd, straffad och offentligt förnedrad. Många spartanska män väntade länge med att gifta sig eftersom de föredrog homosexuella förhållanden. Kärlek hörde hemma bland män, kvinnor betraktades mest som födselmaskiner.

Ynkryggar blev utstötta

Armén och samhället straffade ynkryggar genom att förödmjuka dem. Om en man visade rädsla i strid tvingades han bära en viss sorts kläder och raka av sig hälften av skägget. På så sätt kunde alla, både barn och gamla, se att han var en fegis, vilket ledde till att han blev utstött och allmänt hånad.

I ett strängt militäriskt samhälle där personlig ära, stolthet och självuppoffring satt i högsätet, var detta ett mycket hårdare straff än till exempel prygel. En ynkrygg svek inte bara sina kamrater i krig, han svek hela samhället och det stred mot alla spartanska normer och värderingar. Brottslingen kunde dock tas till nåder igen genom att visa extra tapperhet under ett nytt slag. Annars fick han bära skammen resten av sitt liv.

Uppmanades att mörda slavar

Spartanerna erövrade redan på 700-talet f.Kr. grannlandet Messenien, som låg på sydvästra Peloponnesos på andra sidan av en bergskedja. Messenierna, som också var greker, gjordes till ett slavfolk som försåg Sparta med gratis arbete. För att kontrollera och undertrycka slavklassen upprättade spartanerna ett slags polisstyrka med namnet krypteia, som betyder ”dolda” eller”hemliga” företeelser. De skickligaste pojkarna med bäst ledaregenskaper rekryterades till krypteia när de var 16 år gamla. Enligt den grekiske historikern Plutarchos försågs dessa rekryter med var sin kniv och skickades varje höst ut i landet på egen hand. På nätterna smög de sig ned i byarna där de mördade slavar i skydd av mörkret. Morden utfördes på officerarnas uppmaning och med statens goda minne.

Krypteiaorganisationen hade tre syften.

Det första var att bli av med orosstiftare bland slavarna och på så sätt förhindra uppror genom att skrämma alla andra slavar från vettet.

Det andra var att träna pojkarna i dråp och stölder. De skulle lära sig att överleva utan hjälp från andra och att klara sig själva under den period de var utskickade på mördaruppdrag. De fick alltså den erfarenhet de behövde om de en dag kom bort från armén under ett fälttåg i fiendeland och därför på egen hand skulle ta sig hem till Sparta utan att bli tillfångatagna. Om en pojke på uppdrag togs på bar gärning för stöld, fick han ett fysiskt straff – inte för stölden utan för att han tillfångatagits.

Det tredje syftet var att en dödspatrull fungerade som ett slags invigningsrit som skulle bevisa att pojken var av den rätta kalibern innan han kunde accepteras i krypteiaorganisationen.
Om han klarade provet blev han kryptoi, en polissoldat specialiserad på att undertrycka slavar för att förebygga uppror.

Ingen krigskonst utan slavarbete

I motsats till andra grekiska stadsstater tog spartanerna också andra greker som slavar. Alla stadsstater hade naturligtvis slavar, men de var i regel utlänningar som hade köpts på marknader eller tagits till fånga under krig i andra länder. Spartanerna tog däremot de slavar de kunde få, och ju närmare hemlandet desto bättre. Varför skulle man resa till avlägsna trakter och betala dyra pengar när gratis arbetskraft kunde infångas alldeles i närheten?

Med stöd av slavkonceptet blev Sparta under århundraden den starkaste och mäktigaste stadsstaten i Grekland. Faran för uppror var förvisso överhängande, men i gengäld innebar den stora slavunderklassen att männen kunde ägna sig åt krigskonst på heltid, från sju års ålder tills de blev för gamla.
De flesta soldater pensionerades vid 60 års ålder med äran i behåll, när de inte längre kunde delta på slagfältet. Men i princip fanns det ingen övre åldersgräns för värnplikt. Historikerna känner i dag till en skrift där det berättas om en 80-årig man som stupade i strid. Det ser man som ett bevis för att spartanska soldater var redo att dra ut i krig vid mycket hög ålder – om bara hälsan tillät.

En grekisk historiker berättar för övrigt att Spartas unga män ansåg att krig var rena semestern. Träningen var mycket hårdare och farligare än utmaningarna på det verkliga slagfältet.

Maktpositionen försvann

Krigslyckan varade i nästan 400 år. År 371 f.Kr. vände den, och den annars så överlägsna spartanska armén mötte sin baneman. En annan grekisk stadsstat, Thebe, hade fått nog av krigarstatens brutala härjningar och de två staterna hamnade i krig. Spartas armé krossades helt oväntat av Thebe i slaget vid Leuktra och den spartanska armén hämtade sig sedan aldrig igen.

Efter nederlaget kunde det forna herrefolket inte längre få de interna strukturerna att hålla ihop. Staten baserades på att alla pojkar och män betraktade Sparta som en överlägsen militärmakt. När anseendet föll, försvagades folkets identitet och på så vis också sammanhållningen i samhället.
Ledarna insåg att det krävdes drastiska reformer. Men de lyckades inte hålla samman det folk som under århundraden
hade byggts upp kring en ensidig krigarkultur.

Sparta blev ett turistmål

Även om den beryktade armén inte längre existerade förblev den både omtalad och beundrad. Den spartanske soldaten, som var en produkt av den hårda skolan, blev sinnebilden för den idealiske krigaren.

Under kejsar Nero erövrade romarna hela Grekland år 146 f.Kr. och därmed även Sparta. Romarna var imponerade och fascinerade av spartanernas historia, krigskonst och tapperhet.

Sparta blev ett turistmål för romerska rikemän och höga officerare som betalade spartanerna pengar för att se pojkar bli piskade som ”på den gamla goda tiden”. De dekadenta romarna såg spartanerna visa upp sportlekar och
krigskonster och hörde dem berätta historier om när den första moderna armén grundades. Romarna använde själva många av spartanernas krigskonster.
De stolta spartanerna hade förvandlats till turistattraktioner och museiföremål.

(www.varldenshistoria.se)

Advertisements

Σχολιάστε

Εισάγετε τα παρακάτω στοιχεία ή επιλέξτε ένα εικονίδιο για να συνδεθείτε:

Λογότυπο WordPress.com

Σχολιάζετε χρησιμοποιώντας τον λογαριασμό WordPress.com. Αποσύνδεση / Αλλαγή )

Φωτογραφία Twitter

Σχολιάζετε χρησιμοποιώντας τον λογαριασμό Twitter. Αποσύνδεση / Αλλαγή )

Φωτογραφία Facebook

Σχολιάζετε χρησιμοποιώντας τον λογαριασμό Facebook. Αποσύνδεση / Αλλαγή )

Φωτογραφία Google+

Σχολιάζετε χρησιμοποιώντας τον λογαριασμό Google+. Αποσύνδεση / Αλλαγή )

Σύνδεση με %s